Matilda Johansson

Sickan (smeknamnet kommer från det namn hon först skulle fått, Creamsicle), Callie, Caol Ila, vår unghäst ni vet, är en väldigt, väldigt speciell häst. Hon är totalt orädd för allting och verkar tänka väldigt logiskt. Träffar hon på något som hon anser kan vara hotfullt verkar hon först analysera situationen för att sedan (om situationen var ofarlig) lugnt fortsätta med det hon höll på med.

Pappa körde häromdagen fram med lastbilen (skulle parkera) mot hagen där Sickan stod. Hon tittade nyfiket och pappa tänkte prova att testa henne, så han tutade. Sickan reagerade inte. Hon rörde inte ens en min! Är detta ens normalt?

Jag och mamma brukar säga att det enda vi skulle vilja ändra på hos Sickan är hennes storlek (hon är fortfarande bara lite över 1.50 och är 2,5 år), annars är hon perfekt. Perfekt färg, helt okej exteriör, lynnet är underbart och gångarterna hyfsade. Om hon brås på far sin (Lambourghini 1028) borde hon dessutom vara en duktig hoppare. 

Trots att vi helt säkert kommer att få en liten häst så är jag fast besluten om att hon kommer bli en kanontrevlig allroundhäst! Sedan kan man ju faktiskt hålla hoppet uppe genom att tänka på hur stor t.ex. Helena Lundbäcks Mynta är, eller varför inte Svante Johanssons Saint Amour? Haha.

Anywho. Idag red jag på Sickan första gången utan ledare (pappa). Med allroundsadel (utan stigläder), grimma och grimskaft, helt enligt Hickeys principer, haha! Nä, men nu är det faktiskt så att vi (läs; jag) inte vill ha träns på Sickan förrän hennes knasiga tänder är fixade (hon har massa fickor och konstigheter..)