Matilda Johansson

Mimosa föddes 1994 i Hallands län. Hennes mamma är, efter vad jag har hört, western-häst och hennes pappa är Alpen Corrado (som nu mera är C-hingst). Hon har även en helsyster som används som tornerhäst.

Som unghäst blev hon utbildad av Barbro Wingren, unghästutbildare och djurvårdare på Slöinge Djursjukhus. Var längesen jag såg resultaten nu, men vid 5-6 års ålder tävlade hon redan MSV hoppning och det gick kanon. Hon har många placeringar och till och med några vinster om jag inte minns fel. Mimosa har bland annat placerat sig högre än Magic Bengtsson under denna tiden (att Magic Bengtsson gick liiite längre behöver jag kanske inte belysa?).

Det var nog tänkt att hon skulle fortsätta sin tävlingskarriär även efter Barbros utbildning, så hon såldes till en satsande hoppryttare. Där gick det dock inte lika bra, och det var också just därför hon blev till salu den där våren 2002..

Vid denna tiden hade vi redan en häst, Bonny, men vi hade kommit fram till att hon var för svår för mig (jag var 12 år då och Bonny var en häst av den äldre och tyngre modellen), och eftersom hela familjen skulle dela på hästen så bestämde vi oss för att leta efter en annan.

Mamma hittade en annons på ett litet sto, en svettfux, som lät jättebra. Vi ringde, och då det fortfarande lät bra så åkte vi för att provrida. Vi diskuterade hästens färg i bilen, tidigare svettfuxar vi sett hade nämligen varit i princip mörkbruna och associationerna gick ju naturligtvis också till en viss Briars färg..

Nu hade hon ju så klart inte den färgen vi trodde. Men jag tycker hennes färg är den finaste en häst kan ha, kopparfärgad. I solnedgång och soluppgång är den oslagbar.

Hur som helst så fick vi träffa henne i stallet. Det var en pigg och lite barnslig häst som mötte våra ögon. 8 år gammal och med livfulla ögon.

Vi red lite i manegen, hoppade något språng och skrittade sedan ut i skogen en bit. Allt var perfekt och vi bestämde oss. Besiktningen gick bra och efter ett litet tag körde hennes ägare hem henne till oss, och vi blev hennes nya ägare.

Den första tiden med Mimosa var HEMSK. På denna tiden hoppade jag fortfarande en hel del, och eftersom Mimosa var hoppstammad så var det ju meningen att jag skulle hoppa lite med henne och kanske tävla någon gång. ICKE. Mimosa var helt galet svår, hon rusade efter hindren, stannade och jag åkte av en hel del.

Vi hade dessutom fortfarande kvar Bonny vid den här tiden, och de båda stod i ett stall med bara två boxar. Mimosa och Bonny blev oskiljaktiga på bara några veckor och det gick inte att rida iväg med endast en häst, då blev de hysteriska.

När vi sålt Bonny flyttade vi Mimosa till ett stall närmare där vi bodde. Jag kunde cykla till stallet på 5 minuter och under den här tiden levde jag i princip i stallet. Mimosa lärde mig nästan allt jag kan idag och vi har hittat på mycket störda saker tillsammans som jag aldrig skulle kunna drömma om att göra med Rubina, eller Tösen heller för den delen.

Mimosa kunde inte jättemycket dressyr när jag fick henne, men hon var ändå rätt utbildad och det var antagligen inte så svårt att utbilda henne med hjälp av tränare som jag då trodde. Jag trodde jag var grym, haha. När jag sedan fick Rubina fick jag reda på vad "svårt" är för något, men det är ju en annan historia.

Men vi var ju så klart grymma också, vi red ett MSV-program på godkänd procent, och vi hade våra moments på hoppträningarna.

Nu i efterhand vet jag ju varför hoppningen aldrig gick riktigt bra, just för att det antagligen berodde på den begynnande spatten. Barbro Wingren har själv undrat "hur den där hästen kan hopppa så, trots sina konstiga ben". För konstiga ben har hon, lilla Mimosa, bakbenen har nästan inga vinklar och liknar ibland människoben.

Efter några år började problemen komma. Mimosa blev halt och fick kotledsinflammationer stup i kvarten. Ingen veterinär verkade vara kompetent nog att ta reda på orsaken, utan bara behandlade och behandlade. Sommaren -06 kom och jag fick hem Rubina. Min tränare rådde mig att köpa henne och sälja Mimosa. Det var också det vi gjorde.

På höstkanten la vi ut en annons och Dingle naturbruksgymnasium kontaktade oss och provred. De ville ha henne och vi var jätteglada, där skulle hon få det kanonbra! Hon gick inte genom besiktiningen på grund av erlichia, fästingsjukdomen. När hon väl var frisk igen ville de ju inte ha henne, vilket jag förstår. De hade dessutom hittat en annan häst vad jag minns.

Mimosa hamnade istället på en liten ridskola i Örebro. Hon trivdes där, vi var och hälsade på två gånger innan hon som hade ridskolan sålde alla hästar. Mimosa hamnade hos en tidigare elev på ridskolan.

Tjejen fick ha en frisk häst i tre månader, sen blev Mimosa injagad i ett stenröse och fick en hovbensfraktur. Därefter följde en lång konvalecens följt av ytterligare hältor. 2009 blev Mimosa utdömd pga spatt i bakbenen.

Veterinären sa att hon kunde bli promenadhäst eller avelssto. Tjejen som då hade henne valde att betäcka henne med hingsten Cartier. Vid jul kastade Mimosa fölet, vi vet fortfarande inte varför.

Hennes dåvarande ägare var nu ganska förtvivlad och kunde inte heller ha kvar henne längre. Det är här jag och mina föräldrar kommer in i bilden igen...

Den första maj hämtade vi hem Mimosa från Örebro. Hon blev uppstallad i ett stall ganska nära där vi bor. Det är även där hon står just nu. Under sommaren har hon gått på bete med två andra fuxston, en fjordkorsning och en kallblodstravare. Även fast hon självklart inte bryr sig så känns det ibland konstigt att tänka att den hästen faktiskt varit med på ganska stora hopptävlingar. Den lilla stela hästen. Det går liksom inte ihop.

Under sommaren verkade Mimosa må helt okej, antagligen pga värmen och mycket utevistelse.

Under de senaste månaderna har hon blivit drastiskt värre i sina ben. Hon ligger ner onormalt mycket, hon kan inte trava eller galoppera utan att det ser fruktansvärt ut och hon kan inte heller ta sig undan tillräckligt snabbt om de andra hästarna busar. Det är hemskt att se sin bästa vän såhär. Det är därför Mimosa imorgon ska få somna in. En häst ska få leva ett värdigt hästliv, och det livet hon lever nu är långt ifrån värdigt. Det är fruktansvärt att se när dessa kraftfulla och mäktiga djur går detta öde till mötes.

Nu ska jag åka bort till henne, ge henne morötter, äpplen och gå ut och leda henne.